Nu är det slut. Jag kan inte blogga längre.

Först drog jag ner skrivandet till onsdagar för att se om drivet skulle komma tillbaka. Men i onsdags morse hade jag ingen idé och vid lunch… hallÃ¥?… nä tomt. Eko eko ekoooo.
Under kvällen gick timmarna och jag började försöka tänka ut något. Skulle jag nödlösnings-blogga? Eller bara göra ett inlägg om att jag inte hade något inlägg? Nä, jag väntade till torsdag istället. Torsdagen blev fredag och sen en helg och nu på söndagmorgon inser jag att jag har bloggat klart.

Det har gÃ¥tt nästan exakt ett Ã¥r sen jag började med tjica.se DÃ¥ var jag sprängfylld av ämnen, irritation, sorg och frÃ¥gor. Det gick lätt att skriva en gÃ¥ng om dagen. Men efter ungefär 10 mÃ¥nader kändes det som om jag hade bloggat ut det mesta som fanns i mig. De idéer som kom stupade ofta pÃ¥ – äh, det här har jag ju redan skrivit!

Du som känner till tjica-filosofin vet att den handlar om att hitta lust, det man ska göra måste kännas bra för en själv.

Kanske är det så att jag nu är för nöjd för att blogga. För ett år sen var jag mer frusterad, men genom bloggen och den uppmärksamhet den har fått har jag gasta ur mig och rätat upp tjockisen i mig. Jag blir fortfarande arg, knäck och sorgsen över tjockis-frågor, men det jobbiga i det blev mindre jobbigt när jag fick kontakt med er läsare. Jag är så glad över er. Att ni finns runt omkring mig i era lägenheter och hus  med egna tankar och funderingar. Med er har världen blivit lite varmare.
Det finns många kommentarer som gjort mig berörd, glad, förtvivlad och lycklig. Och flera gånger har jag blivit utmanad att tänka djupare. Tack för det!

Mina funderingar på att sluta blogga har funnits till och från. Men nu på morgonen när jag läste DN bestämde jag mig.

Allra först läste jag om anabola-missbrukare. En kille berättar hur han blev ratad som barn för att han var tjock. I tonåren började han dunka i sig hormoner och fettförbrännande piller. Från hull till tvättbräda på rekordtid.
Då gick han tillbaka till sina gamla plågoandar och misshandlade dem, han beskriver det som en härlig hämnd. Han fortsatte med anabola i många år.

I dag sitter han med ångest hemma i lägenheten, då och då rinner det blod ur näsa, ögonen, baken och snoppen. Hans blodkärl är så tunna att han är rädd att ha sex med sin sambo -  allt som är ansträngade kan leda till hjärnblödning och döden. Han är 43 år gammal.

Samtidigt som han förstår att hans kroppsfixering förstört livet, är han så rädd för att förlora musklerna som symboliserar den. Han vet inte vem han är utan den där tvättbrädan, han är rädd för att bli tjockisen igen.

Suck. Hur hade hans liv blivit utan id:tjockis i skolan? Efter att ha läst om honom la jag huvudet på köksbordet en stund. Jag låg kvar tills en knäckebrödsmula tryckte för hårt mot tinningen.

Jag bläddrade vidare och hittade snart en spaningsartikel som fick mig pÃ¥ bättre humör. Den handlar om att världen nu upplever en ny vÃ¥g av tjockisar som rätar pÃ¥ sig – storleken är ingenting att skämmas för, nu slutar vi be om ursäkt för bonuskilona! Dessutom en länk till fina Thina.

Aaah. På det här året har samhället kanske blivit lite bättre. Tjockisar och feta kommer nog fortfarande att skämmas och må dåligt, men kanske lite mindre. Att tjica har fått vara med om det, och varit en liten liten del av det gör mig stolt, glad och nöjd. 

Bra!  Det var det som var målet. Och i den kognitiva beteende terapin mot övervikt fick jag lära mig att just sådana känslor är den bästa medicinen. Den som är nöjd behöver inte dämpa negativa känslor med mat.

Det är en bra dag att sluta blogga. Tack för allt!