Suck. I helgen hörde jag en ledsam berättelse. Om familjen där ena barnet mått dåligt länge. Depression och tabletter, misslyckade behandlingar och självmordsförsök. År efter år.

Nu har barnet börjat äta en ny medicin, en sort som lätt leder till övervikt. Familjen kontrar då med specialkost för att undvika pluskilon, man vill inte ha fler problem.

Men barnets glädjelöshet har blivit värre sen den nya kosten kom in i bilden, hungern gör inte deppen bättre. Till berättelsen hör också att föräldrarna sitter brevid och skäms, de skäms över sitt deppade barn som nu inte bara deppar utan dessutom blivit tjockt. Hu!

Nej nej nej! Varenda por i min kropp skriker. Det får inte vara så här, men det är det i alla fall. För ni som läser bloggen berättar då och då om mammor, pappor, syskon, vänner, pojkvänner och flickvänner som skäms över era valkar.

Nedsättande blickar och kommentarer smärtar. Särskilt när de kommer från de som borde älska oss. Jag har varit med om det själv, insett att den jag älskade skämdes över min kropp. Har något någonsin gjort mig ondare? Nä.