Ja,  dÃ¥ var det lördag. Min kompis och arbetskamrat Helena ska flytta med jobbet. Jag har längtat efter att februari ska ta slut – längtar efter en nystart.

PÃ¥ terapin i torsdags pratade jag med Yvonne om gammalt bagage – minnen man gÃ¥r och stör sig på men inte riktigt vet hur man ska kasta bort. Hon föreslog att jag skulle skriva ner det jag var arg pÃ¥, som ett brev och sen slänga brevet. En sorts utrensning. Den man skriver till behöver inte ens fÃ¥ brevet.

I morse när jag vaknade kom en ny sak upp.

I höstas hade en av mina arbetsgivare fest. Vi satt vid borden och åt när en av festprissarna kom fram till mig och började berätta om sin senaste diet. Han malade på länge och väl och vägrade byta ämne.  Han vände sig till mig och sa att det var viktigt att just jag hörde på. 

Andra runt omkring börjar snart skruva på sig. Efter en halvtimme säger vår kollega S till dietmannen.

- Nämen du, hon vill ju inte höra – kan vi inte lämna det där nu och ha fest?

Nä det kunde han inte. Han flyttade sin stol närmre mig.

- Det är viktigt att DU hör det här.

Tyckte att det kändes jobbigt att sitta där vid en uppäten festtallrik och bli utpekad som den som verkligen behövde höra talas om dieter. Särskilt när människor jag jobbar med sitter runt omkring. De gjorde sitt bästa för att inte höra men det var svårt. Dietmannen pekar på min efterrättstallrik där det legat chokladdesert.

- Det där skulle jag aaaldrig ha ätit, förklarar han stolt med hög röst.

Han fortsätter högljut mala på om kolhydrater och proteiner. Hur han druckit öl förr i tiden, men eftersom det är ett sädeslag (fel mat) så är det nu vin som gäller.

Vid det här laget vill jag bara gÃ¥, men vi mÃ¥ste alla sitta kvar för att betala notan. Minutrarna sekar sig fram som lÃ¥nga tröga gumminband BLA BLA BLA ….ostar och spagetti…. kött är bra… potatis är dÃ¥ligt… BLA BLA BLA morötter och alla andra rotfrukter är helt onaturliga för oss människor och det här är viktigt att JUST DU lyssnar pÃ¥ för det behöver JUST DU höra.

Till sist tar jag kollegan S i handen för nu kommer jag att ta en risk. Jag orkar inte höra mer och vill få honom att förstå hur han låter:

- Tycker du synd om mig för hur jag ser ut? När jag ställt frågan håller jag andan och sluter ett hårdare tag om S hand.

- Ja, svarar han.

Sen minns jag inte sÃ¥ mycket mer än att jag försöker andas genom näsan för att inte explodera i en bomb av snorgrÃ¥t pÃ¥ festduken. Jag är en fÃ¥fäng människa, jag vill inte höra att nÃ¥gon tycker synd om mig för hur jag ser ut. Hör blodet rusa genom kroppen, det susar i öronen. Bakom brusningarna uppfattar jag ändå hur han pratar vidare om stackars överviktiga människor som stÃ¥r honom nära – hur hemskt det är att vara tjock. ”Han förstÃ¥r verkligen min sits och vill bara hjälpa mig eftersom han bryr sig om mig.”

Varför stannade jag kvar pÃ¥ festen? Jag tog av mig partystassen, slängde den i en papperskorg – den skulle ändÃ¥ alltid förknippas med just det här tillfället. SÃ¥ tar jag pÃ¥ mig anonyma vardagskläder och gÃ¥r tillbaka till de andra för att visa för mig själv att jag ändÃ¥ stÃ¥r kvar. GrÃ¥ter mÃ¥nga gÃ¥nger den kvällen och tänker – jag kommer aldrig starta den där bloggen.

Hur ska jag kunna skriva att tjocka tjejer ska försöka sluta skämmas och gÃ¥ ut? Det är ju livsfarligt. Huvudbudskapet – sluta skämmas för att du är tjock – det kommer aldrig att funka. För just där , just dÃ¥, önskade jag att jag hade stannat hemma i soffan i stället. Vet att andra gjorde det den här kvällen och i den stunden tyckte jag att de tjejerna hade rätt. Varför ska man gÃ¥ ut och skämmas, försöka ställa sig över den känslan och sen bli riskera förnedring? Sitta där och skämmas med valkarna i en glansig partytopp. Varför? Det gör ju ont sÃ¥ man kan dö.

Efter nÃ¥gra dagar kom jag pÃ¥ hur det hade varit att sitta i soffan. Tryggt och trÃ¥kigt. När man gÃ¥r pÃ¥ toa för att kissa ut alla tekopparna man druckit ser man sig själv i spegeln. ”Jag sitter hemma för jag skäms”. Det är minst lika sorgligt.

Dietmannen tycker synd om mig. Han tycker att jag är för tjock. Ok. Han behöver inte tycka något annat. Kanske tycker jag lite synd om honom.

 Nu när jag går på fest har jag bara ännu svassigare kläder, högre klackar och större örhängen.

Det kommer alltid finnas idioter, man kan inte ta hänsyn till det. Det där var hans kväll, de andra är mina.

Japp. Då var det skrivet. Jag kommer knappast glömma att det här hänt men jag tänker inte grubbla på det mer utan gå vidare.