21 juli 2009
- Många har långa arbetstider och svårt att hinna med att laga mat. De kan inte prioritera utan väljer snabba och enkla lösningar. Snabbmaten är en temperaturmätare på en livsstil. Det säger Stephan Rössner, professor på överviktsenheten vid Karolinska universitetssjukhuset i en artikel om fetmaepidemin av TT idag.
Just det. Jag blev så glad när jag läste det här för jag har plöjt igenom massor av artiklar, radio- och tv-program för att inte tala om diskussioner på arbetsplatser, bussar och andra ställen där kopplingen mellan förvärvsarbete och övervikt inte kommer fram.
Har funderat mycket pÃ¥ det. Undrar fortfarande om det anses ”fel”, snudd på samhällsfarligt att pÃ¥peka att människor som jobbar mycket riskerar att bli tjocka.
I artikeln säger Rössner flera andra saker också, bland annat att samhället skulle kunna införa skatt på läsk som en markering.
Till sist ska jag bara tipsa om att ikväll visas tv-programmet ”Kunskap och vetande” som handlar om övervikt. Det ska handla om piller mot valkar – kanske kan vi i framtiden reglera aptiten med medicin. Den svenska forskaren Bengt Saltin är med… saltin… är inte det ett sÃ¥nt där salt desertkex? Okej, jag borde antagligen se programmet. SVT2 19.00.
6 kommentarer till “Ja, Stephan Rössner!”
Lämna en kommentar
- En klubb för mig
- Hästkraft
- Stora öron, tack
- Vin eller marin?
- Till havs
- Sola hjärtat
- Högtryck i blodet
- Ett smultronställe som bär
- Kraschade krokar
- Njutångest
- Kroppsarbete
- Trendkänslig
- En syrsa i skärgården
- Kronofogden på en lördag
- Dalbanan
- Sockerdepp?
- ”Det bara blev sÃ¥”
- Blå dunster
- Regn,blogg och jogg
- Sommarfodral
- Guld och palmblad
- Vem behöver väska?
Jag gillar Rössner. Han har fÃ¥tt sjukt mycket skit, t.ex. för att han använder ordet ”feta” om personer i den viktklass som behandlas där han jobbar (”fet” enligt medicinsk definition), och för att han sagt saker som att (apropÃ¥ att det enda sättet att gÃ¥ ner i vikt var att äta mindre och röra sig mer) att feta människor inte är sÃ¥ förtjusta i att röra pÃ¥ sig; orättvist mycket skit om jag fÃ¥r säga vad jag tycker. Jag har hört honom föreläsa, och tyckt att han uttrycker sig med stor respekt för sina patienter och de svÃ¥righeter de har (t.ex. just angÃ¥ende att det, givet hur inte sÃ¥ himla lätt att ge sig ut i joggingspÃ¥ret om man väger 150 pannor och inte är van att röra pÃ¥ sig, inte är sÃ¥ konstigt om hans patienter inte gillar att röra pÃ¥ sig), och jag uppfattar uppriktigt sagt den respekten som mer äkta, just eftersom han inte hymlar med saker som att man faktiskt kan vara hälsovÃ¥dligt fet, att man faktiskt kan vara lat, att man faktiskt kan gilla skräpmat och att man faktiskt mÃ¥ste göra ganska jobbiga saker för att det skall hända nÃ¥got, istället för att stryka medhÃ¥rs och försöka fÃ¥ saker att lÃ¥ta bättre än de är, för att inte sÃ¥ra nÃ¥gons ego.
Jo, jag minns att du skrivit om honom i en kommentar tidigare. Själv tycker jag ordet fet är okej inom vården/medicinen men svårt utanför. Klart du ska säga vad du tycker!
Jotack, utanför vÃ¥rden har ju ”fet” en tendens att betyda allt utöver just ”fet”, typ slö, lat, viljelös, obegÃ¥vad, korkad, obildad, opÃ¥litlig (ja, jag har hört det sägas), utan självkontroll, ofräsch, äcklig … osv. osv. i all oändlighet. Det är ingen ände pÃ¥ bibetydelserna. Ã… andra sidan har jag svÃ¥rt för när man i en diskussion som verkligen handlar om överviktsproblematik vill gulla till det för mycket. Gullandet kan bli hyfsat nedlÃ¥tande ocksÃ¥. (Anna Skipper odlar detta till mästerskap.)
Dutti dutti mulli gullig. Om man tycker att feta är obegåvade, korkade, obildade är det kanske lätt att lägga språket på en motsvarande nivå.
Har tidigare skrivit om att överviktiga lätt blir behandlade som barn eftersom runda ansikten (medvetet/omedvetet?) för tankarna till barn. Tror det var en studie som visade på det. Blont hår hade en liknande effekt då många har ljusare hår som små.
Det finns mycket att säga om Skipper-programmet. Till exempel det här med att… nä, jag mÃ¥ste stoppa, hela lördagen kan gÃ¥. Men nÃ¥got säger mig att ämnet raskt kan komma upp igen.
Hallå!
Tack för en bra blogg!
HÃ¥ller däremot inte med det du skrev om att mycket jobb och övervikt hänger ihop. Att äta nyttigt är varken svÃ¥rt eller – som myten ocksÃ¥ säger – dyrt.
Vilket raskt leder oss in på karaktärsspåret.
Jag har enormt dÃ¥lig karaktär och det är nog – bland annat – därför jag tidigare var överviktig.
Fast jag tror inte på att karaktär och smalhet hör ihop. Jag har fortfarande dålig karaktär, skillnaden är att jag inte VILL äta saker som är dåliga för mig. Tackar mentala träningen för det.
Jag tror att smala människor inte har samma begär och sug som tjocka, smalheten har sällan något med karaktär att göra.
Hade jag inte lyckats ändra mitt tänk hade jag fortfarande varit tjock, för – som sagt – karaktär har jag inte. =)
Hej Emma!
Roligt att höra att du verkar må bättre av den mentala träningen som du nämner!
Vet inte om du också testat kbt mot övervikt.
För mig har det blivit tydligt att ju mer jag jobbar – ju mindre tid blir det kvar för mig själv och min hälsa. Det jag har kommit fram till är att jag mÃ¥ste ändra mitt sätt att tänka runt prestation – att ofta hoppa över ledigheter, skippa lunchen för att hinna mer, jobba över osv. Det gör att jag äter sämre. När jag drar ner pÃ¥ arbete blir det helt enkelt mer tid att planera, äta och tänka rätt kring mat/motion. SÃ¥ det behöver jag ändra pÃ¥, och jag menar att prestationstänkandet (”man kan alltid göra mer”) är ett problem bÃ¥de för individen och samhället. Men visst, kopplingen övervikt och arbete behöver förstÃ¥s inte gälla för alla.
Har precis som du funderat över det där med karaktär. Det är ett knepigt ord som jag tycker att bÃ¥de tjocka och smala använder för att förklara problemet med övervikt. ”Jag har blivit tjock för jag har sÃ¥ dÃ¥lig karaktär”. Nja, riktigt sÃ¥ enkelt är det nog inte.
Hoppas höra av dig igen!