Ostkrokar. Är så pass traditionellt norrländsk att jag säger ostkrokar istället för bågar. Det står bågar på påsen, men för mig som många andra i norr heter det ostkrokar.

I går hade jag bestämt att jag skulle köpa ostkrokar. Har knappt vågat tittat på sådana sen jag började viktminskningen och tyckte det var dags att möta the demon of doodles. Hade tänkt mig en sådan där smal hög påse. Vet inte riktigt hur mycket som finns i en sån, men det bör vara tillräckligt.

På affären fanns bara stora påsar, 250 gram. Hm, skulle jag strunta i det eller köpa en för stor påse?

Äh, jag är vuxen, klart jag klarar av att köpa en stor pÃ¥se, tänkte jag och hällde sen upp hälften i en skÃ¥l och vek ihop resen av pÃ¥sen. Oron kom direkt. Tänk om jag flippar och frossar i mig resten… dÃ¥ kommer jag känna avsmak för bÃ¥de pÃ¥sen och kanske mig själv, mitt möte med ostkrokar skulle kännas misslyckat, jag kanske trappar kontrollen och det kan trigga igÃ¥ng dÃ¥liga tankar och dÃ¥ kanske jag blir sur och äter mer och…

Jag blev helt enkelt tvungen att förstöra det som fanns kvar. Tog på mig plasttofflorna och stampade sönder krokarna som fanns kvar. Krasch.

Sen kunde jag se på tv i lugn och ro.

 

 

2 kommentarer till “Kraschade krokar”

1. Isabella Swan skriver:

   27 juli 2009 kl 12:01

   Bra drag (du är fullt normal, i alla fall om normal betyder att man inte är ensam om sina konstigheter …). Det är ju faktiskt (även om de flesta av oss blivit uppfostrade till att man inte slänger mat) inte bättre att använda sig själv som slaskhink än att slänga direkt.

   Svara
   • Tjica skriver:

     28 juli 2009 kl 14:23

     Jo, det kändes avigt att förstöra nÃ¥got man kan äta, som nÃ¥gon sorts skruvat lyxkonsumtion. Men som du skriver – alternativet – att äta mer hade varit sämre.

     Svara

Lämna en kommentar

Klicka här för att avbryta svar.

Namn (obligatoriskt)

E-post (obligatoriskt) (visas ej)

Hemsida