
dan före dan börjar med att jag väger mig. Jag tar av mig alltihop, nattlinne, underkläder och de stickade tomtetofflor. Vågen visar en helt okej vikt.
Jag har inte nått mitt mål för det här året. Det är flera kilon kvar, men de skrämmer mig inte nu när text-tv rapporterar om den nya studien som visar att fetma är mycket farligare för hälsan än vad man tidigare trott.
När jag stÃ¥r där pÃ¥ badrumsvÃ¥gen känner jag efter. Vad känner jag? Press – ja.
Rädsla – nej. Skönt, det är lättare att vara pressad om man slipper vara rädd samtidigt.
Oro då? Jo. Kliver av vågen och kommer på att jag oroar mig för fritiden efter nyår. Jag ska börja ett nytt radiojobb och det är roligt. Men hur ska jag kunna träna med mina nya arbetstider? Jag kommer inte kunna göra det innan 07 på morgonen och när jag slutar måste jag direkt till dagis. Lugn, lugn, lugn. Det kommer gå bra ändå. Jag måste inte se lösningen nu.
Träningen är nog det bästa som hände mig 2009. Märker att jag mår bättre. Ska smita iväg
till gymmet ikväll  innan nattåget mot Stockholm går vid niotiden.
Såg att gymmet också har öppet imorgon på julafton. Skulle jag vilja träna då? Nä, min julafton handlar om annat.
Att njuta av tjocka tjica pepparkakor till exempel – har kavlat min lite extra pÃ¥ bredden.
Stor god jul!

Avensjuk: jag skulle också vilja våga gå på gym, tycker på nåt sätt att det är förbehållet alla de andra, de vältränade.
Duktigt att du har fått pepparkakorna gjorda, njut av dem nu!
Stor god jul till dig också!
Jo, det är lättare att hantera press utan rädsla och oro. Jag är lite skeptisk gentemot yttrandet ”jag jobbar bäst under press”; själv jobbar jag bättre och lyckas oftare när jag inte är mer pressad än att jag kan tro att framgÃ¥ng är möjligt. Är det nÃ¥got som stjälper sÃ¥ är det shitshitshitdetkommeraldrigattgÃ¥-press, alternativt shitshitshitomdetintegÃ¥rärjagkörd-press.
Och man måste INTE vara vältränad för att våga visa sig på gymmet. Inte ens de som nu är vältränade var det när de började.