06 januari 2010
Nä usch, nu tycker jag det är pest att vara tjock igen.
Har alltså börjat oroa mig för att mitt nya roliga jobb kommer göra att jag slutar motionera, att jag ska äta oregelbundet och dessutom fel=jag kommer bli tjockare än innan jag ens började kbt för snart ett år sen.
Exempel på hur jag tänkt senaste dygnet:
1. Shit, nu är jag på det här jobbstället igen. Jag minns ju hur illa det gick med maten under många år.
Istället hade jag kunnat tänka: Äh, min senaste erfarenhet i det här huset var att jag mådde bra och gick ner i vikt. Jag har med mig en matlåda som jag inte hinner äta idag eftersom jag vill äta med en kompis ute, men jag lägger lådan i jobbets frys. Bra, då har jag redan förberett ett bra mål mat till nästa vecka.
2. Nejnejnej! Lunchplanen sprack - typiskt att den nyttigare krogen var trettonhelgsstängd. Så jag gick till det andra stället och åt en kebab. En hel kebab! Varför gjorde jag det? Nu kommer jag gå upp massor och må skit!
Istället kunde jag ha tänkt. Okej, det var synd att rätt ställe var stängt, men jag gjorde ändå en hyfsat bra grej av situationen. Jag kunde beställt pizza eller pommes vilket nog hade varit värre. Dessutom hade jag socialt supertrevligt. Jag kände mig inte sugen att ta av gratiskakorna till kaffet. Bra!
3. Ã…h – klockan är snart Ã¥tta pÃ¥ kvällen och vi har ingen frukost till imorgon. Jag mÃ¥ste baka matbröd pÃ¥ typ ingenting alls… va, ska det vara sirap i? Guuuu… sÃ¥ onyttigt. Och vilken stort sats – hur tjock kommer jag inte bli av allt det här brödet!
Egentligen hade jag kunnat tänka att det var bra att jag (för kanske första gÃ¥ngen i mitt liv) ställde mig och fixade hembakat matbröd. Då fÃ¥r jag nÃ¥got hyfsat vettigt i magen redan frÃ¥n dagens start och är inte tokhungrig när jag blir bjuden pÃ¥ fika fram på förmiddagen. Fint! Jag har själv sett till att minska risken för kakfrossa. Och förresten – den där halv decilitern sirap pÃ¥ fyra stora matbröd är antagligen ingen katastrof.
Men för en katastroftänkare är allt katastrof. Suck. Vad jag är trött på det här,  att alltid höja upp de negativa tolkningarna.
Förra vintern insÃ¥g jag att mitt sätt att förvänta mig katastrof starkt bidrag till min övervikt. Ã…r efter Ã¥r har jag skrämt upp mig själv med tankarna pÃ¥ vilka dÃ¥liga konsekvenser det jag gör ska fÃ¥. Jag har övertalat mig själv att det ska gÃ¥ Ã¥t helvete och jösses vad övertygande jag kan vara dÃ¥. SÃ¥ övertygande att jag följde just de tankarna – jag lärde mig själv att göra fel, felen blev dÃ¥ bara en bekräftelse pÃ¥ att jag i alla fall hade koll – jag visste ju hur illa det skulle gÃ¥ – ”typsikt mig”.
Nu ett Ã¥r efter den insikten önskar jag att det skulle räcka med just en insikt för att bryta katastroftänket. Tyvärr funkar det inte sÃ¥. Dagens utmaning blir att äta mitt hembakade bröd och tänka – bra Tjica, du har bakat!
9 kommentarer till “Att se katastrofer”
Lämna en kommentar
En liten ” pepp”…..
Peppar välkomnas varmt!
Bwah, här vore det pÃ¥ sin plats med ett bright inlägg, men hur kan jag göra det när jag själv fortfarande sitter i samma katastrofbÃ¥t trots att jag kanske gÃ¥tt hos hjärnskrynklaren lika mÃ¥nga Ã¥r som du gjorde det i mÃ¥nader (med reservation för att jag inte kommer ihÃ¥g hur mÃ¥nga mÃ¥nader; jag hoppas att det inte var typ tvÃ¥siffrigt …). Dessutom har Ã¥tminstone jag en tendens att andvända tjockisnojan som nÃ¥got slags proxy för all annan stress och oro – för mycket julknäck, tentaÃ¥ngest, annalkande formell tillställning inklämd i Ã¥ngestskapande spetsfodral (där jag för familjeäran skulle behöva vara typ smashing, yeahhhhh att det ens finns förutsättningar att det skall inträffa), skadeoro (Skall detta bli den första vÃ¥ren pÃ¥ typ fem Ã¥r som jag INTE mÃ¥ste inleda med en av ät-och träningsneurosorsakade skador och eoner av träningsuppehÃ¥ll? VÃ¥gar man ens hoppas?) och barbapappafaktorn gick i topp med ett ”ploing!” Trots att det, som synes, bara är en av fyra uppräknade som är direkt relaterade till midjemÃ¥ttet.
Känner igen det där. Det finns många krokar på överviktsproblemet, många krokar att fästa till annat trist.
Jag tror att det blir din första vår på fem år
Hej! Vill bara skicka en pepp, vet ju, precis som du själv, att du fixar detta med tänket. Största anledningen till att jag kommenterar är att jag blev så nyfiken på ditt nya jobb. Var och när ska man lyssna till dig i framtiden?
Tack för peppen! Jag tvivlar ganska ofta.
Mitt jobb kommer inte höras så mycket, föutom då jag gör ett program på måndagar med Underbara Clara Lidström i P4.
Som före detta tjock blir jag faktiskt lite upprörd av det här inlägget. Det känns som du lurar dig själv. Been there, done that, got the scars to prove it liksom.
Att skapa ursäkter för att äta dÃ¥ligt är väl det klassiska sättet man blir tjock pÃ¥? ”Ja, men jag Ã¥t ju bara en kexchoklad istället för tvÃ¥.”
Självkritik och ärlighet mot sig själv är A och O när man ska gÃ¥ ner i vikt, dock inte utan att berömma sig när man gör nÃ¥got bra – som bakar ett bra matbröd eller tränar eller har varit snäll mot sin kropp och själ pÃ¥ annat sätt, det kan ju vara en glad kväll med vännerna eller en teaterföreställning ocksÃ¥.
Du hade garanterat kunnat äta nÃ¥got annat än en hel kebab, exempelvis kebabkött med sallad – utan bröd och dressing. Det gÃ¥r alltid att välja annorlunda och ”bättre”, pÃ¥ alla restauranger utom möjlightvis hamburgerrestauranger.
Ursäkterna hÃ¥ller inte. Vem är det man ursäktar sig för ocksÃ¥? Varför behövs dessa ursäkter ens om man inte gör nÃ¥got ”fel”?
Ursäkterna är ju det som håller en kvar i övervikten och vill man verkligen bli av med den så stjälper ursäkter snarare än hjälper.
Om man däremot trivs med övervikten och mår bra så är ju det superbra och en helt annan sak.
Med det sagt måste jag säga att du har en jättebra blogg som jag gillar skarpt!
Lycka till med vikten, jobbet och allt annat som är livet såklart!
Hej Emma,
du undrar varför ursäkter behövs om man inte gör något fel?
Vet du, jag känner inte att jag behöver be om ursäkt. Jag tänkte i de där banorna mycket när jag var yngre.
Nu är jag 36 år och känner inte att jag måste be någon om ursäkt för att ätit en kebab. Har jag bestämt att jag ska äta ute med en god vän så gör jag det, även om den lunchkrog vi hade tänkt gå till är stängd och enda alternativet är pizzerian.
Det tänker jag fortsätta med. Livet går inte att styra och planera hela tiden. Jag måste kunna leva i den verkligheten även som tjockis utan att få panik över att jag tappat kontrollen.
PÃ¥ kbt mot övervkit lärde jag mig ett bra knep – när man hamnar i en sÃ¥n situation som jag gjorde, ät bara upp hälften. Det tycker jag var en rackarns bra knep. Enkelt och fullt möjligt att följa i alla situationer.
Och ja, jag hade mått bättre om jag hade använt det knepet.
Har precis hittat din blogg och finner den väldigt intressant.. Återkommer definitivt!
)